Förra årets summering.
Kikade igenom bloggen lite och fann detta inlägg jag skrev i januari. Det är en summering från min tid som konstnär år 2011. Känns underbart att få läsa igen. Tyckte att det skulle vara lite kul att re-blogga denna post, för snart är det dags för en 2012 års summering som konstnär..
Det här kommer att bli ett långt inlägg. Ibland är det skönt att få skriva av sig. Det är som att ha en dialog med sig själv. Nedskrivna tankar och känslor.
Jag tänkte summera år 2011 i detta inlägg. Delvis för att det var ett stort genombrott för mig som konstnär och det var också det året jag valde att satsa på konsten. Dessutom hoppas jag det kan inspirera andra till att våga göra det de vill. Det kanske också ger tips och idéer på hur man kan använda det i sin verklighet. Summeringen kommer att bestå av fysiska aktiviteter men också mina tankar och känslor under resans gång.
Jag kommer dock börja lite smått om åren innan 2011. Jag har alltid tyckt om att rita och skissa sedan jag var liten. Jag introducerades för duk år 2005 och de människorna runtomkring en uppskattade det jag gjorde och tyckte att jag borde satsa på konsten. Jag gick dock i en annan riktning den tiden, jag studerade på universitet och hade ambitioner och mål i just det området. Aldrig fanns det i min värld att man skulle köra konst på heltid. Vem är jag för att lyckas med det?
Jag flyttade till Stockholm och började arbeta inom socialpsykiatrin. 2010 kom jag i kontakt med en vän till mig idag. Han pysslar med musik och har eget musikbolag. Jag fick möjlighet att göra gigantiska porträtt på stora svenska hip hop urban artister för The Show 2010, som är Skandinaviens största hiphop event. Wow. Jag var supernervös och trodde aldrig jag skulle få ihop det. Jag hade till att börja med aldrig målat på så stora ytor, men med lite inspiration och motivation fick jag till slut ihop det. Tavlorna spreds överallt och blev otroligt uppskattade. Folk började känna igen en ute och den känslan är, väldigt svår att förklara. Det känns jättekul på ett sätt men på ett annat mycket bisarrt. Att folk vet vem man är men du har aldrig träffat människan förr.
Konsten rullade på, folk blev nyfikna på en, man ville ha tavlor och jag började arbeta mer kreativt. Jag blev en del av Onelifepublishing, där jag fick uppdrag i den konstnärliga delen. Man hamnade i en annan typ av krets av kreativa människor. Musiker, fotografer, stylister, artister etc, och med dem kom en stor skara av människor som också har kommit att bli kontakter, bekanta men även vänner. Jag gillade den här typen av krets, jag fick utlopp att arbeta mer kreativt och där kom frågorna igen. ”Varför arbetar du inte med din konst på heltid?”. Jag tyckte fortfarande inte att jag kunde anpassa min konst till en verklighet att livnära sig på. Nej, inte jag. Det går bara inte.
År 2011 kände jag att det var dags att få nya arbetslivserfarenheter inom mitt yrke som beteendevetare. Jag ville byta arbete men samtidigt kliade det i mina fingrar. Jag ville ju verkligen syssla med konsten också. Jag visste dock inte hur jag skulle gå tillväga, jag vågade heller inte. Med mycket motivation och feedback gjorde jag det till slut. Jag funderade kring vad det värsta som kunde hända. Inte mycket farligt faktiskt. Så jag gjorde det bara. År 2011. Tänkte att om konsten inte blir vad jag tänkt mig så har jag i alla fall vågat ta klivet och göra det. Jag kommer veta hur det var och inte undra flera år fram hur det kunde ha varit. Jag har alltid min utbildning och min arbetslivserfarenhet att falla tillbaka på så jag var inte så orolig.
Bara en vecka efter att jag sa upp mig så fick jag det där samtalet, där jag fick möjlighet att vara med i Generation 7 projektet. Microsoft hade valt ut 7 talanger i Sverige som använder PC i sitt kreativa arbetsflöde. Jag var en av dessa 7. I Sverige. Jag har nog inte riktigt förstått det ännu. Jag tackade Ja och satte igång direkt. Det var då jag började reflektera över mig själv som konstnär. Jag samlade ihop min konst sedan 2005 och funderade över varför jag avbildade mänskliga former. Jag hade aldrig tänkt i dessa aspekter tidigare. Jag bara målade motiv jag fann stimulans i, men jag förstod inte riktigt varför jag fann stimulans på det sättet. Färger? En röd tråd? Det fanns en röd tråd som fick mig att sticka ut. Som fick människor att direkt se ”Det där är en Maryam tavla”. Rörelser, motiv, färger. Jag började gå igenom och analysera dem. Nej inte dem, jag analyserade MIG själv. Jag är skaparen bakom dessa alster och det var dags att blotta sig, för sig själv. Jag kom underfund med en hel del. Jag kunde börja beskriva i ord, vem jag var och varför jag skapade det jag skapade. Jag började kunna identifiera mig själv som konstnär och det kunde jag inte tidigare. Jag kunde aldrig erkänna mig själv som konstnär för en konstnär är något stort i min värld. Man kan nog inte erkänna för sig själv vad man är om man inte SJÄLV känner att man uppnått det man vill uppnå. Dessa ord kommer från en vän som jag hade en dialog med. Han märkte att jag kände mig obekväm att benämna mig själv som konstnär. Jag tog till mig hans mening direkt och kände verkligen att han satte ord på mina känslor.
Fear for an inner birth of joy
Jag insåg då att det var dags att reflektera över en själv och ens konst och jag började erkänna att jag var en konstnär. Det var dags. Dock så finns det så mycket mer kvar att lära sig och uppnå, men det är nog det en kreativ människa konstant vill. Man vill utvecklas, man vill göra nytt, man vill få utlopp för sina visioner. Jag vill aldrig uppnå allt man kan uppnå. Det är ju själva sökandet till uppnåelsen som ger mig den där känslan, stimulansen, här och nu, som är det viktiga.
Jag arbetade i flera månader med mitt projekt som kom att kallas för Het, fet eller jävligt normal. För er som inte känner mig, jag vill att ni ska veta att jag inte gav upp min passion för psykologi bara för att jag valde att säga upp mig. Psykologi och studierna för mig var så mycket mer än bara något man arbetar med. Psykologin använder vi varje dag, vart vi än går. Jag älskar psykologi, människan, dess beteende. Jag integrerade istället min passion för psykologi i min konst. Jag kombinerade två hobbyn till ett. Jag använder det som egen terapi när jag målar.
Jag valde ett tema till mitt generation 7 projekt. Jag fascineras av självbilder, människan, identifikation, jaget, familjen, världen. Jag skapade tillsammans med andra människor, jag frågade hur de såg på självbilder, deras historier och erfarenheter. Jag visionerade fram bilder av allas tankar och känslor och skapade 12 verk. Jag pratade i radio, i tidningar, sociala medier, facebook, bloggen, Tv, ja överallt. Jag ville ha ett offentligt vernissage där den vardagliga människan passerar förbi utan att ha planerat att gå på en utställning. Tavlorna var skapade för alla, konstintresserade och icke intresserade. Jag ville sätta bild på känslor och tankar som många människor identifierar sig med. Jag ville visa att vi är mer lika varandra än vad vi tror. Jag ville bekräfta. Tavlorna snurrade på Brunogallerian i en hel vecka. Jag berördes av hur många som kom förbi för att se mina verk, stötta mig och dela med sig av sina tankar kring mitt event. Jag berördes av alla mail som skickades där jag bekräftat någon annans historia. Jag berördes i mängder. Jag kom dessutom underfund med att folk är mer intresserade av konstnären än själva konstverket i sig. Frågor man har fått har mer handlat om vem Maryam är och varför hon gör det hon gör. Det kan jag dock förstå. Ett konstverk kan vara vackert att titta på men jag skulle också vara nyfiken på vad som försigår i en konstnär när han/hon skapar. Man vill veta inspirationen, idén och syftet bakom.
Fredagsgäst på SR Metropol
Alla talangerna i Generation7. www.generation7.se
Två av kuberna till mitt Het, fet eller jävligt normal- event
Kvällen innan event riggades allting upp!
Tiden efter vernissaget har varit fylld med nya utställningar, samarbeten och nya krafter. Jag ordnade 4 nya utställningar, höll i workshops, började ge mig in i textilindustrin, var delaktig i välgörhentsgala och skapade nya kreativa nätverk. Jag tänker inte gå in i detaljer hur dessa samarbeten ser ut idag för dels har jag redan skrivit om dem för inte sålänge sedan och vissa är aktuella idag. Jag har nu arbetat som konstnär sen 10 månader tillbaka och det känns underbart. Dock kan jag sakna arbetsrutiner man brukar ha från ett vanligt arbete. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag gör faktiskt det.
Skänkte en av mina alster till en välgörenhetsgala för att samla in pengar för de drabbade offrena i Wan.
Jag ställde ut några av mina verk i PUB gallerian
Jag uppmärksammades i Aftonbladet
Jag designade åt Universalpixel.se
Filmar för sångfågeln Aleks video ”Hoppas”
Höll i workshop i bild för ungdomar på LAVA
En av många artiklar som skrevs om mig.
År 2011 har varit en riktigt hit! På nolltid har jag gjort och upplevt saker jag bara drömt om. Men jag har kämpat och trott på det jag har gjort. Har man dessa två egenskaper, plus lite kreativitet så kommer man någonstans, jag lovar.
Att släppa taget
Det här med att sälja tavlor som man skapat utifrån erfarenheter, känslor, och personliga tankar. Det är frågor man tidigare fått och jag tänkte i detta inlägg beskriva lite hur det fungerar för mig som konstnär.
Tidigare när jag skapade personliga alster så hade jag svårt att sälja dem. De var ju en påminnelse om något som jag höll nära hjärtat och det ville jag inte bli av med. Jag har några sådana tavlor som fortfarande ligger kvar hemma. Det handlar också mycket om hur personliga tavlorna är för mig. Alla är ju skapade utifrån mig och mina visioner jag får av yttre/inre intryck, så visst är de personliga och unika, men de behöver inte alltid ha en kraftig effekt i hur nära jag behöver ha dem.
Detta fungerar lite som terapi för mig och jag ska försöka förklara så gott jag kan. När jag skapar så handlar det om att bearbeta en känsla eller erfarenhet som har grott i mig ett tag. Det är mitt sätt att handskas och blotta mig för att reflektera och ta itu med känslan. Det behöver inte alltid handla om jobbiga och lidande saker i livet, utan rent allmänt. Budskapen och symboliken i tavlan kan vara djup men den behöver dock inte alltid vara personlig. Jag kan ha fått en idé från en diskussion, en text eller bild och känt att jag vill skapa något som kan vara personligt åt någon annan. Att skapa dessa alster är också stimulerande.
Men de verk som kommer ifrån egna erfarenheter har inte alltid varit lätta att släppa. Jag har skapat och fått möjlighet att konfrontera det jag bär på. Jag har kunnat skapa en bildlig vision av något som enbart varit en mental vision och känsla. Det för mig är stimulerande och släpper en tyngd i mig.
För ett tag sedan kom jag underfund med något. När jag lyckats pränta ned en erfarenhet som jag bearbetar här och nu, är just det som är det fina och underbara med att måla något. Den där tillfredsställande känslan som man vill åt. När jag väl kommit åt den så har den kommit i uttryck i att bli en färdig målning. Jag mår så jäkla bra efter det och det är just där, när jag fått bort tyngden, som är det väsentliga. Inte själva verket i sig, utan processen, vägen att kunna fullfölja det. Nu talar jag inte för alla konstnärer men för min del så har jag kommit underfund med att det har varit det viktiga i mitt skapande, inte att behålla tavlorna.
Att kunna släppa iväg tavlan är en del av bearbetningen. När jag arbetat med känslan, genom att måla, så har jag ”släppt” det jag velat släppa, och därav kan jag idag också släppa tavlan. Nu ska jag inte ljuga, det finns tavlor och kommer säkert vara så att nya framtida tavlor inte alltid kommer att vara till försäljning då de är speciella för mig och det är helt Ok. Allt har sin tid och plats men såhär har det oftast fungerat för mig.
Jag vet inte om jag har lyckats få mig förstådd men om jag skulle sammanfatta detta inlägg så vill jag ha sagt att när jag bär på en känsla som jag vill pränta ned och bearbeta så har det varit själva processen i skapandet och det slutgiltiga resultatet som varit terapin och som gör att jag kan gå vidare. Jag släpper en tanke och därav kan jag också släppa en tavla.
Några av mina mest personliga tavlor:
The safety under the wings of your child
Hiding
Make peace with your past. Its time to let go
Fear for an inner birth of joy
Make peace with your past. Its time to let go.
Häromdagen blev jag påmind ganska starkt om något jag gått igenom. Det är en erfarenhet jag inte mentalt ”städat”, bara sopat under mattan. Därför är det något som gror i mig och som fortfarande känns tungt. Jag vet ännu inte hur jag ska städa bort det, jag har ingen aning vilka instrument jag ska använda. Det kanske tiden visar? Jag blev iallafall otroligt inspirerad och satt uppe hela natten och gjorde ett antal skisser.
Jag funderade kring denna starkt känslofulla erfarenheten. Den här gången svider erfarenheten och känns sorgsen. Att ”släppa taget” är inte enkelt om man inte är redo för det. När vet man att man är redo? Att börja tillåta sig själv känna saker som är jobbigt är ett steg. Att välja syn på erfarenheten är också ett sätt att städa det mentala såret som sitter djupt. En syn där man gör fred med erfarenheten och betraktar den som en lärdom istället för en jobbig händelse kan ta en framåt i positiv riktning. Vissa pratar med någon, andra för dialoger med sig själva inombords. Jag fick måla mig igenom mina tankar och känslor. Det blev terapi. Min konst är min terapi. Jag tackar erfarenheten för inspirationen.
Duva i symbolik till fred. Modet att släppa taget. Ballongerna. Ord i ballongerna som i olika erfarenheter. Det mentala. Hjärnan signalerar känslor. Hjärtat….
Jag skapade
Make peace with your past. Its time to let go.
En definition av konst
Jag fick tidigare en förfrågan om att jag skulle beskriva vad konst innebär för mig. Jag ska i detta inlägg försöka utveckla ett så bra svar jag kan om konstens betydelse.
Vad är konst? Det var ingenting jag reflekterade över tidigare, inte ens när jag började måla själv. Jag målade för att det var något jag kom att tycka om väldigt mycket men jag funderade aldrig vad det var för mig. Jag betraktade inte ens min konst som den konst man får inmatat vid tidig ålder om vad det är. Jag bara målade and thats it. Efter en tid kom jag att börja reflektera över det. Konst. Det första jag tänker på är att det varken är rätt eller fel vad som anses vara konstnärligt. Det är upp till betraktaren att avgöra. Det är just det som är det fina, att vi tycker olika pga vilka vi är och vilka ögon vi tittar med. Själva upplevelsen är ju individuell och personlig och den kan/ska man inte ta ifrån någon. Många får för sig att jag är ”konstkunnig” för att jag pysslar med konst själv men MIN konst är något personligt och inget jag ”läst” till mig. Jag vet helt enkelt inte mycket om annan konst. Jag började min konst av personliga anledningar och de kommer jag till längre ned i texten. Inte för att jag intresserade mig för annan konst. Jag uppskattar konst när det kommer till mig, men jag skulle aldrig säga att jag är typen som köper konstböcker och går på musem eller gallerior.
Vi vet ju dock att konstdefinitionen har kommit att bli något som andra talat om för oss vad det är. Hade man spontant frågat individer vad konst är och man skulle svara snabbt på frågan, då tror jag de flesta hade tänkt på fotografi, måleri och skulpturer etc. Googlar man tex ordet konst och söker på bilder så dyker det upp en bunt med målade tavlor.
Okej, nu mer till vad konst innebär för mig. Jag är som sagt inte insatt i konst rent allmänt men jag kan berätta vad min egen konst betyder för mig. Konsten är mitt sätt att kunna uttrycka mig hur jag vill utan att någon fråntar mig det. Det är min frihet att tycka och känna precis som jag vill. Konst för mig är också en terapiform. Det är ett sätt att skapa känslor och bearbeta känslor på. Jag har skapat tavlor där jag gått igenom en resa av lidelse och kärlek. Det har varit mitt sätt att ventilera och balansera känslor och när tavlan kommit att bli färdig så kan nya känslor skapas, som någon slags stimulans av tillfredsställelse eller glädje. Men också mer sorg för det kan få mig att tänka på erfarenheten ännu mera. Ibland kan jag få visioner utan att förstå varför jag vill skapa dem. I efterhand kommer jag på att det varit något undermedvetet som lurat och velat tränga sig fram.
Konsten använder jag också som ett verktyg för att fly från verkligheten och träda in i fantasivärlden. Man flyr i sitt inre men inte i det yttre. Jag har i tidigare inlägg berättat att jag är en extrem dagdrömmare. De som känner mig vet att jag kan bli okoncentrerad och det beror nästan alla gånger på att jag hamnar i dagdrömmeriet väldigt fort. Mina dagdrömmar handlar oftast om mig själv, fast i en mer overklig form. Jag träder då in i fantasin och använder mitt målande i samma veva som jag kan dagdrömma.
Jag har dessutom skapat en konstform för att uttrycka mitt intresse för psykologi, människan och beteenden. Jag använder konsten för att göra min röst hörd. För att påpeka, uppmärksamma och bekräfta. Mitt verktyg helt enkelt. Konsten för mig är egentligen allting som händer i min hjärna. Mina ögon och händer är nästa stegs verktyg för att få ned min hjärnas visioner av känslor, bilder, tankar och all lagrad information man kan tänka sig.
Konsten är en del av mig och den jag är. Den säger mycket om mina egenskaper. Jag är en tänkare, en dagdrömmare, en person som gärna går in på djupet av saker och ting, en reflekterare och mycket mera. Den är helt enkelt jag.
En eller två favoriter
Det händer många gånger att man frågar mig om jag har någon/några favorit tavlor. Självklart har jag det och de är många. Jag försöker alltid bli nöjd med ett verk innan jag anser det vara klart. Den största stimulansen är själva processen, från vision till målandet, men ett slutresultat är också viktigt för att jag ska få det där nöjda, färdiga leendet när jag betraktar mitt egna verk, personligen men också med ett försök till ett objektivt avstånd. För att kunna utvecklas. Då kan jag gå vidare, i konst och själ.
Sedan har jag favoriter på olika sätt. Vissa är personliga, där jag har bearbetat något som tynger mig, andra är opersonliga men jag kan bli nöjd med tavlans helhet utseendemässigt när det kommer till motiv och effekter.
Man undrar också om det är svårt att sälja sina alster. Både ja och nej. Jag finner det oerhört smickrande när någon vill bli ägare till en av mina tavlor. Det är uppskattande och givande när människor ser ett lika stort värde i det jag gör, som jag själv värderar min egna konst. Jag blir själaglad när jag får höra att jag lyckats beskriva någon annans tanke eller känsla och vad det betyder för denna. Med det sagt så är det inte svårt att låta någon annan få äga mitt alster. Sedan finns det de tavlor som är personliga och kommer från djupet av mig. Dom däremot har jag en aning svårare att släppa. Det finns 1-2 tavlor jag aldrig ger bort, det finns ingenting som skulle ersätta den terapin, känslan och behaget jag fick och fortfarande får när jag skapade och tittar på verket idag. Människor bearbetar saker och ting på olika sätt och målandet för mig har blivit en sådan process. Med bearbetning menar jag allt ifrån mina bra och mindre bra erfarenheter i livet. Mina outtalade tankar som jag präntar ned på bild.
Illusion
Har pysslat ganska mycket med handmålade plagg och andra hemliga projekt på sistone men nu har jag en vision som jag burit på ett tag som jag vill måla på en tavla. Det blir nästa veckas projekt. Frihet, reflektion och illusion är några ord som kommer representera mitt budskap. Här är lite inspirationsbilder på vad som komma skall
För övrigt önskar jag er alla ett Gott nytt år!
Upp
Waiting for time to release me from this pain
Vad ni ser är ett färdigställt verk. Vad ni inte ser är den ursprungliga visionen, känslan, idén, eller min tolkning. Varje vision är unik, både i känsla och process. Jag tänkte dela med mig av känslan och visionen kring denna tavla.
Jag är förvirrad och förlorad. Det pågår ett krig mellan hjärta och förnuft. Vad följer jag? Jag slets mellan två världar. Ett avslutad kapitel skapade ett rum av smärta, sorg och en förlust av etablerade förhoppningar och drömmar. Jag befann mig i detta rum. Dock visste jag om att tiden skulle öppna dörren och jag skulle lämna rummet efter mig med fotspår i form av sår. Tiden skulle inte läka såren men den skulle lära mig att leva med dem, i hopp om att etablera nya förhoppningar och drömmar.
Jag fick upp en vision, av en kvinnlig varelse, mumifierad och kvävd av sina egna sår. Hon väntar och väntar, på att tiden ska förlösa henne från hennes smärta. Hon kommer så småningom att kunna leva med sina sår i ett nytt rum fylld med blommor som symboliserar ett nytt växande kapitel av kärlek i alla former. En förlust omvandlas till goda minnen och skapar en historia som följer med i och lämnar avtryck i nya kapitel.
Ibland ploppar visionen upp, fotografiskt i mitt huvud. Många gånger är det svårt att förklara var de kommer ifrån eller hur jag visste att den skulle se ut, dom kommer bara till mig. Andra gånger funderar jag på hur jag tolkar olika ord. Vad betyder blommor för mig? Vad innebär en mumifierad person? Jag pusslar ihop mina ord och skapar bilder som ska föra mitt budskap utåt. I detta fall vill jag förmedla att mycket som plågar människan idag kommer med tiden att bli mycket enklare. Hur mycket enklare beror mycket på hur vi väljer att använda våra plågor som verktyg under/efter tiden av sorg.
Dagdröm
Jag har alltid varit en dagdrömmare. Jag googlade fram ordet dagdröm och fann detta stycke i wikipedia:
En dagdröm är en fantasi som upplevs i vaket tillstånd till skillnad från drömmen upplevd under sömn. Dagdrömmar består oftast av trevliga tankar, förhoppningar och ambitioner.
Det finns många olika typer av dagdrömmande och forskare har ännu inte lyckats komma överens om någon specifik definition av vad en dagdröm är. Dagdrömmande ses ofta som en lat, icke-produktiv syssla, ett tidsfördriv, men dagdrömmande kan vara konstruktivt i vissa sammanhang. Det finns många exempel på människor i kreativa och konstnärliga yrken, såsom kompositörer, författare och filmskapare, som har utvecklat nya idéer genom dagdrömmar.
Yes indeed. Jag dagdrömmer ofta.Många gånger om mig som människa men i ett orealistiskt tillstånd. Dock ett tillstånd jag skulle vilja vara i men inte kan. Jag bygger upp en värld där jag bestämmer hur det ska se ut. Det blir min egna underhållning. Jag har gjort detta sedan jag var liten. Jag dagdrömmer om bilder som inte går att förverkliga i livet. Jag är en sådan, jag tittar först på bilder innan jag läser texter. Det fångar mitt öga direkt.
Jag tror det är viktigt att kunna dagdrömma. Gör inte alla det? Dagdrömmeri tillåter en att fantisera och tänka outside the box. Man blir annars ett lovligt byte för andras mönster och perspektiv och följer deras produktion utan att ens reflektera över sin egna. Jag kommer alltid tro på att frihet är som sannast i ens egna tankar. Där finns ingen som är berättigad att tycka vad du tänker. Ingen kan nå dina tankar.
Mina tankar blir mina mentala visioner som ofta dyker upp i ett dagdrömmande tillstånd. Mina mentala visioner möter duken i ett harmoniskt samspel. Jag tror att jag är en bra konstnär för att jag samtidigt är en bra dagdrömmare.
Jag älskar att dagdrömma.
Fear for an inner birth of joy
Inte konstintresserad
Har i dagarna haft folk som kommit och tittat på tavlor. Jag kom att tänka på en sak som är väldigt återkommande. De personer som varit intresserade av min konst och även velat köpa verk säger sig själva inte ha något intresse i konst egentligen. De beskriver att de inte kan någonting om det eller tidigare brytt sig om att köpa en tavla som berör dem personligen. Jag kom att fundera på saken. Hur lyckas jag dra till mig folk som säger sig inte vara intresserade av konst men är intresserade i min konst? Har det med min stil att göra? Mina val av färger eller motiv? Jag har fortfarande inte riktigt kommit på ett svar. Det kanske inte finns något riktigt bra svar. Jag kanske bara har lyckats ta mig fram till personer där jag lyckats dra fram deras konstnärliga intresse som tidigare varit på en omedveten plan? Eller har det med att jag målar psykologiska motiv och budskap som berör de flesta på en personlig nivå? Jag tycker iallafall det var en intressant reflektion eftersom jag får höra det så ofta.
Jag själv är inte så värst intresserad av andra konstnärer eller deras verk. Jag har inte mycket kunskap och brukar inte gå på utställningar eller museum. Jag vet dock att jag uppskattar konst när jag väl möter det. Dock så tittar jag på konsten mer ur ett ”arbetssätt”. Tror det har kommit att bli någon slags arbetsskada. Jag intresserar mig för färger, effekter och tekniker. Hur man har gått tillväga för att skapa ett verk. Det är bland många sätt jag fortsätter lära mig och utvecklas inom konsten då jag inte är skolad.
Det är ganska kul att människor tror att jag har mycket kunskap inom konst och många gånger vill man diskutera stora konstnärer. Visst stöter jag på annan konst och tycker det är otroligt snyggt och bra men jag började måla enbart för att jag tyckte om det. Det var mitt sätt att uttrycka mig, mitt sätt att ventilera och slappna av.
Nu måste jag iväg för attt införskaffa mig fler dukar och ramar. Det är dags att måla nya visioner.
Det där klivet.
I april i år bestämde jag mig för att säga upp mig på mitt fasta arbete inom socialpsykiatrin. Det tog mig 2 år att ta det beslutet. Jag har tjatat mycket kring om att man ska göra det man tycker om, men det är inte så enkelt som det låter, att våga ta det stora klivet för att verkligen fullfölja sin passion, sin dröm. Efter många om och men, och otroligt mycket feedback och motivation från nära och kära som alltid trott på mig och min förmåga, så valde jag till slut att bara göra det.
Det går en vecka efter att jag sagt upp mig och jag har bestämt mig för att satsa på konsten. Jag har inget planerat, inget genomtänkt och jag kan fortfarande inte definiera mig själv som konstnär, men vad jag vet är att jag har en dröm, ett mål och en eldig passion för att ta mig dit. Jag hinner inte riktigt fundera kring delmålen innan jag får det där samtalet. Det där erbjudandet att få en möjlighet att vara med i ett projekt där jag kan förverkliga en dröm. Är detta ödet? Eller förutbestämt? Jag förstod inte riktigt vad det var men chockad blev jag, verkligen. Jag blev nervös, jag förstod inte att det var på riktigt.
Jag blev utvald som en av 7 talanger i Sverige av Microsoft. En ambassadör för att utåt visa mitt kreativa arbetsflöde med PCn. Jag fick utforma ett event, ett drömprojekt. Jag funderade och kom till slut fram till att jag ville kombinera två stora intressen i mitt liv. Psykologin och konsten. Jag ville tillsammans med andra människor skapa bildliga symboler och tolkningar kring ämnen som berör alla individer genom ett ämne som är aktuellt och viktigt att reflektera kring. Jag ville sända ut ett budskap, få betraktaren att stanna upp i 5 sekunder och bara reflektera, tänka om, tänka till, gräva i sig själv.
Människor delade med sig av sina historier kring deras självbilder och erfarenheter i livet. Jag snappade upp detaljer som kom att bli mentala visioner för att sedan printa ned det bildligt. Jag ville tillsammans med andra sända ut ett budskap. Jag ville tillsammans med andra visa att vi är mer lika än olika. Jag ville att vi skulle börja bekräfta varandra.
Det gick några månader där jag samlade information, jag skapade, jag filmade, jag bloggade, pratade i media och jag delade med mig av mig själv för att få andra att dela med sig av sig själva. Jag målade och målade och målade. Jag kom underfund med att jag fann bloggen som någon slags terapiform för mig själv. Jag ventilerade ut på mitt tangentbord och kände att det var helt okej. Jag var lite skraj i början av det här med att dela med sig av sina tankar men det känns otroligt stimulerande och feedbacken har varit otrolig för jag har lyckats bekräfta, jag har lyckats förstå någon. Jag har lyckats inspirera andra. Den förmågan att lyckas beröra en annan individ – obeskrivlig. Vilken lycka.
Resultatet har varit Het, fet eller jävligt normal. Mitt Generation7 projekt som ställts ut i brunogallerian i en vecka. Idag var sista dagen och det har varit otroligt hur många människor som kommit förbi. Allt ifrån vänner, familj, bekanta och främmande som hört mig prata i radio eller hittat mig genom en rekommendation eller på facebook. Jag är otrolig nöjd och jag känner mig taggad att påbörja en karriär som konstnär. Hur det kommer att gå? Jag vet inte, men vad jag vet är att jag kommer satsa 110% oavsett resultat. Då kan jag iallafall leva resten av mitt liv med att veta att jag åtminstone gjorde mitt bästa.
Jag känner efter detta event jag arbetat med i månader, tillsammans med otroliga människor, att jag står på en stabil grund och är redo för nya utmaningar och nya projekt där jag får dela med mig av min glädje och min konst med andra människor. Jag har alltid haft svårt att presentera mig själv som konstnär och det beror nog på att jag personligen känt att jag själv inte har uppnått det jag vill med konsten. Men i dagsläget känns det bra.
Jag är konstnär.
Känslan av att måla
På sistone ser jag rent statistiskt att jag fått fler läsare till min blogg, det är fantastiskt roligt! Får även frågor om varför jag målar och hur det stimulerar mig. Med tanke på nya läsare, som inte orkar scrolla tillbaka till mina första inlägg så uppdaterar jag detta inlägg så ni kan få svar på era frågor.
Färger, motiv, linjer och budskap. Det ligger en mängd känslor bakom de motiv jag skapar. Inte alla, men de som är personliga och har en djup historia bakom sig.
Många som känner mig vet att detta är min passion. Jag tänkte dela med mig på vilket sätt jag stimuleras av att få måla. Stimulansen är mycket olika beroende på vad det är jag målar, men alla gånger skapar det ett lugn, då koncentrationen på det jag gör är så hög att jag glömmer av allting levande runtomkring. Det blir som en slags flykt från verkligheten och det behöver nog vi alla ibland – fly, en liten stund.
Jag gillar svart och blått. Färger – det säger mycket om oss själva. Jag läste någonstans hur färger påverkar oss. Blått ska tydligen förknippas med lugn och ro, och har visat sig lindra både stress och spänningar i kroppen. Jag har kommit underfund med att jag målar mörka färger när jag vill visionalisera en emotionell börda jag bär på. Oftast är dom mycket, mycket personliga. Jag kan må mycket dåligt samtidigt som jag målar dessa känslor jag bär på, men samtidigt har jag lyckats bearbeta det genom att ta itu med det. Är det blåa mitt lugn och ro?
Jag konfronterar känslan. Man säger ofta att man inte ska hålla inne med jobbiga känslominnen, utan att det är viktigt att ventilera ut det. Det är sant, jag ventilerar gärna på en tom duk. Hittar man ljusare, starkare färger i mina motiv så kan man se att jag också ser ljust på livet, jag har bara valt att idag beskriva de emotionella bördorna. Dom är oftast mycket vanligare hos mig när jag målar, och det handlar nog mycket om vilka erfarenheter som berört oss starkt genom livet. Det kanske låter som att hela mitt liv varit miserabelt men det är inte vad jag vill föra fram, utan jag vill bekräfta människors mindre bra erfarenheter genom att visa dem att man inte är ensam om det. Det kan handla om djupliggande budskap som jag inte uttalar rent konkret, men vi pratar inte om hemska saker som hänt oss. Ibland är det moraliskt fel, och man är annorlunda och avvikande. Det vill man inte vara, därför håller vi oftast tyst om det istället.
Jag gillar också färgen röd. Den har två sidor, kärlek och stark passion, men samtidigt levande blodigt och farlig. Ett motiv, en färg, men två sidor. Det finner man mycket i mina tolkningar.
Samtidigt som jag målar tänker jag oerhört mycket på tanken bakom målningen. Medan jag tänker så skapas nya fotografiska visioner i mitt huvud som kan ändra riktlinje på det jag målar. Det är inte alltid den ursprungliga idén blir det slutgiltiga resultatet, men det är helt okej. Jag låter mina händer vara fria medan jag skapar.
Musik, otroligt väsentlig. Musiken förstärker en känsla. Jag brukar blunda och låta musiken vägleda mina händer i val av färger, i val av pensel och tekniker. Tempot och rytmen har alltså många gånger en inverkan på resultatet. Det syns inte ytligt men jag finner alltid spår av musikens rytm i mina tavlor när jag tittar på dom. Jag har nog aldrig målat en tavla utan att ha musik i bakgrunden. Piano och flöjt är två element som skapar en fors av rytmiska känslor i min kropp som i sin tur når ut i mina fingerspetsar och rör sig i samspel med penseln.
Det här med känslor och tankar när man målar, det är universalt brett. Det jag skrivit nu är en minimal beskrivning av känslan under skapandets process. En viktig aspekt jag kommit underfund med genom de år jag målat är att jag har lärt känna mig själv i mina tavlor – i efterhand. Ibland har jag inte förstått varför jag gjort de val av motiv eller färger, men jag reflekterar och hittar sedan ett mönster. Ibland finner jag mönstret precis efter att tavlan är färdig eller efter flera månaders betraktelse. Det är sjukt hur det fungerar, men jag lär känna mig själv mer och mer medan jag skapar.
En djupfryst delikatess
Den där strävan vi har, efter det fina, det färdigt pyntade. Det enkla, det vi kan köpa, utan att själva behöva arbeta på det. Vi köper det djupfrysta, det färdiga, men inte det riktiga. Ingredienserna skyffas undan, det är för komplicerat att behöva arbeta sig fram för att få delikatessen. Vi struntar i innehållet, det är inte viktigt. Någon annan har sträckt fram det djupfrysta paketet till mig, jag behöver inte gräva mer. Jag behöver inte reflektera.
Det här är inte bra. Vi kan inte strunta i ingredienserna. Vi kommer sluta undra, vi kommer sluta förstå. Vi kommer inte må bättre. Vi kommer inte förstå oss själva. Jag vill dra fram det absurda i ingredienserna. Jag vill skapa en bildlig eftertanke hos betraktaren.
Jag försöker skapa ett färdigt djupfryst, fint paket men med tydliga, absurda ingredienser. Varför gör jag detta? För att jag kan och för att jag vill och för att det behövs.
Hiding
Hur tänker en konstnär?
”Hur tänker du som konstnär? Hur vet du vad du ska måla?”
Jag kan inte tala för andra konstnärer, det är nog väldigt olika i hur man tänker eller arbetar kreativt. Många tror däremot att det är målandet som tar den mesta tiden för mig när jag skapar ett verk men egentligen är det den mentala visionen som tar mest tid. Jag kan ha en idé eller ett ord som jag går runt och grubblar på, jag försöker finna bildlig symbolik kring ordet och skapar något i mitt huvud. Ibland kommer det direkt, ibland tar det 1 vecka. Själva målandet, där följer jag oftast ren initiativ känsla och tar de färger jag känner för. Men både den mentala visionen och målandet ändras och utvecklas under målandets process. Så det resulterar inte alltid i den ursprungliga idén jag hade. Ibland kan jag inte själv förklara hur en idé kom till mig eller hur jag tänkte, det bara ploppar upp bilder. I andra fall så tror jag det ligger lite i min personlighet också, jag tycker om att bryta ned något till minsta lilla beståndsdel och börja arbeta upp igen med nya verktyg. Jag märker bara i mitt inlägg nu att det är svårt att hålla en röd tråd i hur jag går tillväga. Allt jag kan säga är att det är annorlunda varje gång och det är ganska skönt, jag är en sådan person som behöver variation och utmana min hjärna med olika saker så de olika metoderna är nog bara nyttigt för mig.
Tavlorna till eventet är färdiga. Jag har haft möte med tekniker på Bruno Gallerian och det verkar som att alla delar faller på plats. Just nu lägger jag ned tid på att skicka ut information om mitt event till olika sajter för att nå ut till så många som möjligt. Känner ni till någon/några sajter som kan tänka sig följa detta event så dela gärna med er av era tips!
Målar till en kommande musikvideo!
Att vattna ett barns kruka
Jag tittade på en kruka och såg framför mig hur den skapar en stabil grund för att plantera ett frö som i sin tur växer och blommar upp i sin process. Jag kom att tänka på barnet, familjen, föräldrarna och hur vi formar människor i deras växande process. Jag kom att tänka på mitt event och fick en vision om hur jag kunde använda denna kruka för att föra fram en jämförande symbolik mellan ett barn och en växt. Vatten, behöver växten för att växa. Vattnet är mönster och vi inpräntar dessa mönster i våra barn. Sådana mönster vi tror på och vill att våra barn lär sig. Värderingar, tron, moral och livets alla lärdomar. Barnet föds tom och vi fyller på dennes kruka och formar den. Därefter tar sig barnet utanför hemmet och vattnas ännu mer av samhället i stort. Våra krukor fylls på med våra familjers livstillbringare och alla tillbringare ser olika ut. Jag gillar olika.
Surrealism
Jag ÄLSKAR surrealistisk konst! Jag blir otroligt inspirerad utav det och jag kan glo på en surrealistisk bild eller målning i evigheter. Det känns som ett pussel man försöker lägga ihop för att förstå vad människan bakom verket försöker säga. Bilden i sig behöver inte alltid vara fin eller att man har kombinerat ihop fantastiska färger, utan innehållet, är alltid vad som faschinerar mig. Jag undrar vad som händer i personen som skapar surrealistisk konst.
Surrealism brukar refereras som ”drömbilder”. Det är en riktning inom modernistisk konst, litteratur och filosofi som uppstod i Frankrike på 1920-talet.
Ett surrealistiskt måleri inbegrep att konstnären tagit sig förbi logiken, som betraktas som ett konstens hinder, för att låta ”vrickade” kombinationer av ting löpa samman. Det är det jag gillar med konst, att den kan bli så overklig och distansierad från verkligheten men samtidigt ge en människa något. En tanke, känsla eller beröring.
Om jag skulle tolka min egen konst så skulle jag säga att den är surrealistisk på ett sätt där jag många gånger skapar något som inte existerar på riktigt, men att man samtidigt ändå ser vad jag försöker förmedla med den.
En liten reflektion..
Hon försöker dölja den hon är men jag ser igenom henne. Hennes kroppsspråk, hennes ögon, hennes sätt att formulera sig, jag ser igenom henne. Hon utstrålar vad hon tycker om, vad hennes passion är, vad som gör henne glad och ledsen. Jag har tolkat dig men stämmer min tolkning? Eller tolkar jag utifrån mina ögons livshistoria?
En liten reflektion….
Inspiration från annan konst
Inspirationen är oändlig, jag har beskrivit i tidigare blogginlägg var jag hittar min inspiration, precis överallt. Många gånger finner jag den i annan konst, i andra bilder. Jag surfar mycket på nätet och studerar foton och konst. Just nu befinner jag mig i en period där jag har fastnat för djur och symboliken i dem men också fashion art där jag älskar hur linjerna skapas kring den kvinnliga formen. Jag tittar också efter hur man kan skapa vissa effekter med färger. Det finns otroligt mycket bra konst därute, jag fascineras av människors kreativa förmågor och sätt att uttrycka sig på. Här är lite inspiration för mig när jag målar:
Detaljer
Färger
Det annorlunda
Kvinnor, linjer och former.
Skiss nummer ett.
Sitter och skissar på lite idéer jag har till mitt Generation7- projekt. Ska börja med det första temat – Självbilden. Jag har utgått mycket ifrån alla fina kommentarer folk skrev under tävlingen där man definierade en positiv och negativ självbild. Det inlägget kan man läsa om här:http://maryamaljaderi.com/2011/06/07/tavling/
Det är kul när man väl får inspiration och lite mentala idéer, så fort processen börjar så ploppar det fram ännu fler visioner! Det är en sådan härlig känsla. Man kan inte sluta. När jag väl börjat skissa upp en vision så bygger jag på den ursprungliga visionen med nya visioner.
Jag har fått frågan om jag blivit besviken när jag inte kunnat printa ned den ursprungliga visionen. Svaret har då varit nej. Jag låter de nya visionerna ta över, för det är en känsla eller tanke som jag innehar här och nu och det blir ett mer naturligt flöde när jag målar. Men det är inte alltid jag kan måla på det sättet. Jag kan bli begränsad och det har jag blivit några gånger vid beställningar där kunden redan valt ut sitt motiv. Man måste hålla sig inom vissa ramar och det kombineras med att man också sätter press på sig själv att kunna prestera och leverera det kunden vill ha. När jag målar fritt så bestämmer jag själv och det spelar ingen roll om betraktaren tycker om verket eller inte. Jag gör det för min egen skull. Dock så älskar jag när jag väl får en beställning. Blir ju så himla glad av att människor uppskattar min konst så pass mycket att man vill ha en del av det. Det hela började enbart som en hobby jag satt med i mitt rum, nu delas min konst överallt. Galet..
Enya är bra för själen.
Världens barn
Jag sitter just nu på golvet och tittar på min skiss. Jag målar en tavla med budskap som alla vuxna borde suga in och reflektera över. Barn förstår mer än vad man tror och det påverkar dom mer än vad man kan föreställa sig. Jag är ett sådant barn. Har du varit ett?
Känslan av att måla
Färger, motiv, linjer och budskap. Det ligger en mängd känslor bakom de motiv jag skapar. Inte alla, men de som är personliga och har en djup historia bakom sig.
Många som känner mig vet att detta är min passion. Jag tänkte dela med mig på vilket sätt jag stimuleras av att få måla. Stimulansen är mycket olika beroende på vad det är jag målar, men alla gånger skapar det ett lugn, då koncentrationen på det jag gör är så hög att jag glömmer av allting levande runtomkring. Det blir som en slags flykt från verkligheten och det behöver nog vi alla ibland – fly, en liten stund.
Jag gillar svart och blått. Färger – det säger mycket om oss själva. Jag läste någonstans hur färger påverkar oss. Blått ska tydligen förknippas med lugn och ro, och har visat sig lindra både stress och spänningar i kroppen. Jag har kommit underfund med att jag målar mörka färger när jag vill visionalisera en emotionell börda jag bär på. Oftast är dom mycket, mycket personliga. Jag kan må mycket dåligt samtidigt som jag målar dessa känslor jag bär på, men samtidigt har jag lyckats bearbeta det genom att ta itu med det. Är det blåa mitt lugn och ro?
Jag konfronterar känslan. Man säger ofta att man inte ska hålla inne med jobbiga känslominnen, utan att det är viktigt att ventilera ut det. Det är sant, jag ventilerar gärna på en tom duk. Hittar man ljusare, starkare färger i mina motiv så kan man se att jag också ser ljust på livet, jag har bara valt att idag beskriva de emotionella bördorna. Dom är oftast mycket vanligare hos mig när jag målar, och det handlar nog mycket om vilka erfarenheter som berört oss starkt genom livet. Det kanske låter som att hela mitt liv varit miserabelt men det är inte vad jag vill föra fram, utan jag vill bekräfta människors mindre bra erfarenheter genom att visa dem att man inte är ensam om det. Det kan handla om djupliggande budskap som jag inte uttalar rent konkret, men vi pratar inte om hemska saker som hänt oss. Ibland är det moraliskt fel, och man är annorlunda och avvikande. Det vill man inte vara, därför håller vi oftast tyst om det istället.
Jag gillar också färgen röd. Den har två sidor, kärlek och stark passion, men samtidigt levande blodigt och farlig. Ett motiv, en färg, men två sidor. Det finner man mycket i mina tolkningar.
Samtidigt som jag målar tänker jag oerhört mycket på tanken bakom målningen. Medan jag tänker så skapas nya fotografiska visioner i mitt huvud som kan ändra riktlinje på det jag målar. Det är inte alltid den ursprungliga idén blir det slutgiltiga resultatet, men det är helt okej. Jag låter mina händer vara fria medan jag skapar.
Musik, otroligt väsentlig. Musiken förstärker en känsla. Jag brukar blunda och låta musiken vägleda mina händer i val av färger, i val av pensel och tekniker. Tempot och rytmen har alltså många gånger en inverkan på resultatet. Det syns inte ytligt men jag finner alltid spår av musikens rytm i mina tavlor när jag tittar på dom. Jag har nog aldrig målat en tavla utan att ha musik i bakgrunden. Piano och flöjt är två element som skapar en fors av rytmiska känslor i min kropp som i sin tur når ut i mina fingerspetsar och rör sig i samspel med penseln.
Det här med känslor och tankar när man målar, det är universalt brett. Det jag skrivit nu är en minimal beskrivning av känslan under skapandets process. En viktig aspekt jag kommit underfund med genom de år jag målat är att jag har lärt känna mig själv i mina tavlor – i efterhand. Ibland har jag inte förstått varför jag gjort de val av motiv eller färger, men jag reflekterar och hittar sedan ett mönster. Ibland finner jag mönstret precis efter att tavlan är färdig eller efter flera månaders betraktelse. Det är sjukt hur det fungerar, men jag lär känna mig själv mer och mer medan jag skapar.
Konstexpert?
Jag och Said hade en liten prat-stund. Han påpekar att han inte kan mycket om konst och sånt, men han gillar det jag gör. Jag förklarar att jag kan lika lite som honom. Jag har ingen stor kunskap om stora eller mindre konstnärer. Jag blir frågad många gånger om jag är bekant med en viss konstnärs verk eller en utställning som ska hållas etc. Tror att folk många gånger kan få för sig att när man sysslar med något så innehar man mycket kunskap och information om själva området. Jag har faktiskt ärligt talat ingen koll alls på sådant. Jag uppskattar bilder/foton/tavlor, allt det där. Jag vet att jag älskar att måla, jag vet att jag mår bra av det och att det ger mig något. Sedan vet jag att när en tavla frambringar en känsla hos betraktaren så är den värdefull. I mina ögon finns ingen bra eller dålig konst. En svart fläck är konst och värdefull, så länge den ger något åt betraktaren. Vi alla är betraktare och vi betraktar utifrån de vi är och vi är olika och ser/känner därför olika. För mig, är det allt man behöver veta om konst. Det ÄR verkligen konst att kunna printa ner en känsla, en tanke, en erfarenhet eller en historia.
När någon beskriver för mig att jag lyckats frambringa en viss tanke eller känsla hos personen, så svävar jag. Otroligt givande. Vilken stimulans! Jag kan inget annat än le då.
When darkness falls
Kreativiteten flödar som mest under kvällen. Dock kan jag tänka så mycket att det till slut gör ont. Det hjälper att hålla för öronen.
Bakom masken
Idag är en sån där dag där inspirationen tagit slut. Det är tomt, jag har nada, nothing, noll. Har inte lust med något idag, och det känns helt okej. Det är trots allt söndag..då vill jag slippa tänka.
Vet inte om det här inlägget är onödigt att skriva då min blogg handlar om min konst och allting runtomkring det. Men faktumet är ju den att som konstnär så är man inte alltid på topp för att bli inspirerad av saker och ting för att kunna måla. Det finns dagar ingenting händer i mig, ingen inspiration eller vision. Jag tycker heller inte om att måla bara för att jag måste eller bör göra det, det känns alldeles för krystat och ”oärligt”. Lite svårt att förklara, men det är som att göra något man inte riktigt tycker om eller vill.
Jag har dock några ess i ärmen för att rycka upp mig och försöka komma igång och det gör jag många gånger med hjälp av musiken. Ska sätta på lite favoritmusik och göra det jag gör bäst – dagdrömma.
